Det fanns en gång en tysk filosof som hette Schopenhauer. Schopenhauer gillade inte livet som enligt honom vår trist och hårt. Musiken fick honom att glömma sin egen gruvliga vilja för stunden, vilket innebar att Schopenhauer klassade musiken som den högsta konstformen. Annan konst som ledde till viljeglömska funkade också.
Då jag var tjugo år yngre än idag låg jag på mitt rum och lyssnade och lyssnade på irländska bandet My Bloody Valentines perfekta album Loveless. Soundet var släpigt, drömskt, fullt av kraft. Kevin Shields och hans band skapade vallar av ljud där vackra sångharmonier blandades med oljud och det soundet var en av de största musikupplevelserna jag hade som ung. Och visst glömde man sig i musiken, enligt Schopenhauers tankar ett kriterium på stor konst.
Då My Bloody Valentine ställer sig på det blå tältets scen förstår jag att jag delar min upplevelse med många, det ligger förväntning i luften. Stället är packat. Gitarrerna blöder ljud, jag får kalla kårar och under några låtars tid tycker jag att det är fantastiskt. Främst handlar det om att se bandet, att uppleva ett av de där riktigt viktiga banden. Ljudet har en oerhörd kraft, är oerhört högt och dessvärre oerhört dåligt tvingas jag erkänna för mig själv. Den Schopenhauerska ledan smyger på och efter den blir jag sur över att det som skulle vara så bra, viktigt och vackert högst är okej. Visst, med mycket goodwill och igenkänning så förstår man att det där som grumlar på, på scenen är Only Shallow, en av de bästa poplåtar jag vet men det jag förväntade mig infrias aldrig.
Bakslag av en sådan tyngd kan snedtända ens festival och då jag ser Nick Cave and the Bad Seeds så märker jag att hjärtat inte riktigt finns med. Cave är nog bra och energisk på scen, senare hör jag ett resonemang om att han är världens Vesa-Matti Loiri, jag vet inte riktigt vad det betyder men tror det har något att göra med teatraliskhet. Låtarna är ändå bra och jag får bilden av att Cave går hem hos festivalpubliken.
Sent på natten ser jag ändå en halv spelning Beach House vars drömska elektroniska pop förvisso är lite introvert men det är också meningen. Ljudet är fint och låtarna bra. De lever upp till sin speltid, att sy ihop lördagen.
Bäst gillade jag ändå brittiska elektroniska bandet Mount Kimbie vars tunga, klubbiga sound sökte sig in i märgen. Showen bjöd på fint grönt ljus och rökmaskinerna blåste ut små moln över bandet, något som såg väldigt häftigt ut. Eftersmaken blev ändå helt okej, kanske är det mera meningsfullt att se nya band och höra nya sound istället för att hoppas att gammal magi återskapas.
Idag hoppas jag ändå att Public Enemy levererar. Jag vill inte bli besviken igen men i övrigt är söndagen full av intressanta band så det gäller att välja rätt.