I believe in alchemy, in turning everything golden sjunger Astrid Swan på “The Loon”, en åttondel av låtarna på albumet som helt enkelt heter Astrid4. Numret fyra beaktar inte det album som slutligen fick mig att inse att Swan är en visionär, Pavement-Hits for girls. Det medräknat är det här Swans femte album.
Visionen består i att hon förefaller ha en tydlig uppfattning om vart hon vill föra sin musik, hur musik och emotioner korrelerar. Såväl de existentiella positioner hon beskriver, men också ljudvärlden väcker förtjusning i mig. Namn som Tori Amos, Kate Bush, kvinnor med starka röster, som ofta sitter bakom pianot nämns ibland i samband med Swan. Dem har jag inte lyssnat på desto mera men de här omnämnandena pekar ändå bara ut en riktning, associerar utan att själv beskriva och handlar kanske om det omöjliga i att i språket återge hur musik låter. Men låt mig komma med en egen referens, Sufjan Stevens, som fantasifullt tonsatt bland annat amerikanska delstater. Man hör hur staterna känns i hans grepp. På ett liknande sätt ger Swan känslor och situationer liv, mycket tack vare hyfsat otypiska instrument och spännande melodier. Det här albumet glittrar som guld, gold soundz, och annat men melankolin i melodierna skapar också harmoni och balans.
Men låt mig återvända till Pavementskivan där Swan plockade upp några av Pavements finaste låtar och bröt ner deras lo-fi sound, bara för att köra låtarna genom det egna filtret. Hennes vackra röst och förbehållslösa arrangemang visade hur en cover skall göras; utan att imitera, eftersom man vill uttrycka något med att göra en version av en annan artists låt. Det här var ändå en skiva med det som kunde beskrivas med termen sovrumskänsla, det vill säga inspelad och gjord utan ett stort band eller olika instrument som bygger upp en värld. Med Astrid4 är tvärtom.
I och för sig kan jag tänka mig Swan sitta bakom en flygel också i ett sovrum, med öppna fönster och fladdrande gardiner. Den bilden är kanske ändå en slags kulturell produkt, fantasilös på ett sätt som inte ger det här verket rättvisa. Det ger bilden av den melankoliska kvinnan som sitter hemma och gör konst eller spelar musik för att hjälpa tiden att fly, inlåst i sin konst. Det är en bild som hänger samman med en könsmaktsordning som Swan och hennes konst är en motsats till. Här byggs låtarna upp av blås, av flöjtar, av vackra sångharmonier, spännande frasering, fina melodier och texter som inte skriver en på näsan. Istället, de väcker en nyfikenhet och de handlar ofta om människorelationer, då de skaver, om otillräcklighet och de uttrycker försök att mötas. Orden är tidvis köttiga, blödande, symboliska – tidvis mera raka. ”I´ll forgive you/but I won´t forget you”. Jag uppfattar ett starkt subjekt bakom orden och tonerna.
Det finns idag mängder av fina inhemska artister och ingen orsak att gå över ån efter vatten. Däremot korrelerar inte kvalitet med framgångsrikhet då det gäller vilka artister som lyfts fram. Jag har för mig att Astrid4 har fått bra recensioner och en del uppmärksamhet också. Det här är ett album som förtjänar mera än så. Astrid Swan har gjort ett album där man direkt hör att musiken blivit till eftersom hon har något som hon vill uttrycka. Inte till exempel bara underhålla. Det finns en existentiell rörelse som går igenom hela albumet. Ordet artist används ofta för slarvigt men i det här fallet skulle jag inte tveka att använda det. Swan har gjort ett album som ger perspektiv, både på hur okonventionell, vacker och meningsfull popmusik kan vara.
